Det har hänt mycket omvälvande saker bara på en vecka. Saker som påverkar mitt liv ganska mycket. Men dagens inlägg är tillägnat det roliga av de två sakerna, det andra får vi ta någon annan gång..

I fredags har jag tagit ett för mig väldigt stort beslut. Jag har gjort någonting som jag inte trodde jag skulle göra. Jag har aldrig tänkt på mig själv som en risktagare eller gambler. Kanske har jag fel om mig själv. Eller så har jag bara hjärnsläpp just nu. Fast å andra sidan brukar jag leva just nu och inte så mycket in i framtiden...

Var på arbetsintervju förra veckan. Fick gå flera meter för att komma dit. Gällde nämligen ett vikariat året ut på beroendeenheten. De sitter i typ grannkorridoren. Ingång samma dörr och delar samma reception och fikarum. Går förbi alla deras kontor varje dag när vi går till fikarummet. Så de är ju inte några främlingar direkt. :) Fast jag måste erkänna att det var bra nervöst att sitta på en arbetsintervju där 5 pers lyssnade och ställde frågor. Och som sagt, då känner jag dem endå lite grann iaf. Svårast var att veta vem man skulle titta på och var fokus skulle gilla. Förmodligen gick det bra iaf, för jag blev ernjuden jobbet. :) Wihoo. Arbetet är en liten del av det jag gör just nu, ekonomiskt bistånd/försörjningsstöd, men mest motiverande samtal och arbeta mot behandling och nykterhet/drogfrihet. Lite mer socialat arbete än vad jag har möjlighet att bedriva just nu.

Problemet kom väl när jag berättade att jag blivit erbjuden tjänsten på beroende så kontrade min chef med att erbjöd mig en tillsvidare anställning/ fast tjänst. Chansen att få behålla det jobbet jag ha nu. Att jobba kvar i mottaget. En säker inkomstkälla. Ett bra utgångsläge när man väl ska byta tjänst sen, för nej, jag vill inte jobba med försörjningsstöd resten av livet. Så nu blev det helt enkelt svårt. Jag tycker att mitt jobb är okej. Det är bra kollegor och väldigt lärorikt. Men det är även väldigt stressigt att jobba i mottaget och ofta känns det som om man inte riktigt hinner med, inte riktigt har den tiden att lägga ner på sina klienter som man önskar att jag hade. Händer det en akutsituation måste det givetvis går före allting annat. Som sagt. Det är någonting man lär sig väldigt mycket på, men man blir nödvändigtvis inte så lycklig av det. Sen tror jag inte att ett jobb på beroende är lätt. Verkligen inte. Fortfarande myndighetsutövning och att ta svåra beslut som påverkar människors liv. Men det är nått nytt och spännande. Känns som en påbyggnad och naturlig övergång till de jobben jag har haft. En chans att utvecklas ytterligare. Att få jobba med socialt arbete på ett annats sätt. Och jag gillar faktiskt att jobba med människor med missbruksproblematik. Men så var det ju det. Det är bara ett vikariat som varar året ut. Ingen som kan säga vad som händer sen, bara att det brukar lösa sig. Brukar.. men kanske inte den här gången?

Har jag nämnt att jag har beslutsångest? Tack alla underbara som jag har fått ringa och bolla med och har lyssnat på mina våndor. Det har varit många å ena sidan... fast å andra sidan...
Men ibland måste man bara våga chansa. Vad är det värsta som kan hända? Okej jag kanske är arbetslös nästa år. Men då har jag ju rätt till a-kassa. Jag klarar av att försörja mig själv och katten på det ett tag. Så jag gjorde det. Jag tackade nej till en fast tjänst för att testa något nytt. Så den första april (nej inget skämt) kommer jag att få ett kontor bara några meter bort från där jag sitter nu och får chansen att mötas av nya utmaningar. Om jag har valt rätt eller inte, det kan jag inte säga förrän efteråt, men just nu känns det bra. :)

Och underbara Tina kommer fortfarande vara min pendelkompis. Vi kan fortfarande luncha med varandra eller gå in till varandra å bara snacka ett par minuter. :)

Gick in i en affär i Halmstad på vägen hem som jag inte brukar gå till. Såg ett underbart budskapsarmband med texten: "Life isn´t about waiting for the storm to pass. It´s about learning how to dance in the rain". Det är ju faktiskt det det handlar om. Att våga göra svåra val och sedan göra det bästa av situationen, även om det regnar... :)

Idag var det exakt ett år sedan jag tog hem mitt lilla hittebarn!

Vi trivs bra ihop, hon och jag. Visst är hon lite galen och dampig ibland, men oftast är hon ju gosig. Men det är verkigen en katt med MYCKET personlighet. :)

Den lilla gråvita har redan fått en ett-års present. Vet ju inte när hon eg fyller år, så jag antar att det blir den här dagen som får bli lite extra speciell.  Visserligen fick hon sin present lite tidigt, men hon verkar nöjd i alla fall. Hon har fått en egen liten puff som ligger i soffan. Puffen är lila/vit och matchar givetvis både kuddar och mattan. :) Otroligt nog så väljer hon faktiskt oftast att ligga i puffen nu när hon ligger i soffan. Nästan lite för bra för att vara sant. :)

Mycket har hänt med henne under året. Hon har blivit fullvuxen. Fortfarande liten i ansiktet, men jag tror hon har växt klart och hon har tyvärr fått en mindre smickrande hängbuk. Jag skyller på kastreringen och hoppas på att hon ska kunna springa av sig iaf lite av det i lägenheten. Hittills har det väl inte gått helt bra. Löpband för katter, kan det vara något kanske? Kanske ska se det som ett tecken på att hon mår bra. Pälsen är iaf väldigt blank och fin på henne nu. Hade en bild från UAE när hon precis blivit omhändertagen. Hon låg där i ett hörn och såg liten, rädd och ovårdad ut. Man kan knappt tro att det är samma katt längre. Hon hade ju skadat benet när jag hittade henne. Vad jag kan se är det fullt läkt nu. Hon är inte jättesmidig, vet inte om det har med vartannat att göra eller om hon helt enkelt bara är lite klumpig. :)

Leksen till tusen är hon iaf, min lilla kineskatt. Och bortskämd. :) Skulle säkert kunna babbla på i evigheter om henne. Men jag vet ju hur spännande det är för andra att läsa om ens barn. Oftast inte lika intressant som att berätta om dem. :p

Ska se om jag kan fånga den lilla rackaren på bild imorgon och komplettera inlägget med "the cat of the day". :)